Upptäck vinproducenter med kvalité!
Vi fortsatte genom Danmark. Tyvärr lite köigt mot Köpenhamn. En sen resa över bron, men det skulle bli skönt att få vila i Sverige. Bropasset gjorde överresan enkel och passkontrollen var smidig. Utanför Krsistianstad vid Fjälklige ST1 tog kraften slut och vi svängde in för en övernattning. Det fanns en stor parkering och en hamburgeria vars toalett kunde nyttjas på morgonen.
En lördag morgon när vi drog iväg mot Putgarden. GPS:en visade att man skulle vera där strax efter 13. Inga lastbilar så det skulle nog gå. Trodde vi. Men nu var det så att den tyska industrisemestern hade just börjat och i stället för lastbilar var det massor med bilar och det ena köstoppet efter det andra.
Ju närmare vi kom Hamburg destå värre blev det. Det var kilometerlånga köer norr om Hamburg både mot tunneln och mot bron. På andra sidan var det köer mot Putgarden, men det var även långa köer mot Flensburg. Färjan var inte att tänka på, så vi bestämde oss för att ta Stora Bält bron i stället.
Till slut 6 timmar sena kom vi runt Hamburg. Det visade sig att motorvägen mot Flensburg var en enda stor arbetsplats nästan ända upp till Kiel. Vi hann precis in på Bordershop och handla, för under helgerna var det kortare öppettider. Sortimentet av kvalitetsvin var mycket sämre än vid Burg Fehmarn. Vid gränsen var det nu helt rent på kö. Efter passkontrollen, så bar det iväg med måttlig dansk fart.
Efter lilla bält passerade vi en hamburgeria som fick ge energitillskott. Vid 21 tiden passerade vi bron över stora bält.
Det gäller att åka av Autobahn, för det påstås vara riskabelt att övernatta på parkeringar längs motorvägen. Bordatlas ledde oss till den lilla orten Bad Brückenau. Ställplatsen låg på andra sidan en liten å relativt Bad Brückenau. Kostnad 3€. Gråvattentömning men inge service som toa och dusch fanns. Ville man gick det att köpa ström vid en stolpe. Ett par hundra meter längre fram fanns en supermarket, där vi bunkrade lite mat och hittade en Pinot Noir från Franken. Vinet var inte någon höjdare.
Efter att ha etablerat oss och betalt avgiften tog vi en promenad och tittade på samhället. Vi hittade ett gasthaus som serverade öl från ett lokalt bryggeri men som även serverade riktigt bra Schnitzel. Kvällen var räddad. När vi kom tillbaka hade flera andra husbilar ankommit. Den sista kom mitt i natten och drog vidare ganska tidigt. Det här var en fredag före den tyska industrisemesterns början.
Donau är inte bara en strid flod som går genom både Tyskland och Österrike för att sedan fortsätta mot Ungern mots Svarta havet. På stäckan från Wien mot tyska gränsen är det värt att fälja med floden som i vissa delar har ett dramatiskt landskap. Här finns det kända vinodlingar i området Wachau. Men redan i juli börjar aprikoserna bli mogna. De skördas och äts färska, men det görs även en uppskattad Marillenlikör.
Vi stannade till där de höll på att plocka längs vägen och köpte en låda alldeles färska frukter direkt från träden.
Vi köpte en endagsbiljett med U-Bahn Pendeltåg/tunnelbana in till centrum fanns 150m från porten. Fösta målet var konstmuséet Belvedere ihyst i gamla palats. Sådant brukar ta tid. Målet var ändå att få se Wiens store Jugend målare Gustaf Klimt. Vissa skulle säga känd från IKEA. Som vanligt på muséer är det fotoförbud och man får länka det som finns.
Damen i Guld är nu känd från en film som handlar om hur tavlan stals från en judisk familj och efterföljande processer.
Det finns en massa fler alster av Klimt att titta på på Belvedere.
Efter att tagit oss igenom museet behövde krafterna späs på lite. En äkta Wienerschnitzel med kartoffelsallad och en Pilz.
På vägen mot nästa Jugendhållplatts Session fanns det en massa utsmyckade hus
Så var vi framme vid nästa Jugend hållplats i Wiener Session. En spektakulär byggnad som innehåller Gustaf Klimts Bethovenfris.
Egentligen en konsthall.
Bethovenfriesen är lite speciell om man tänker på att den tillkom 1902. Mer vilder finns på Sessions hemsida.
Det finns mycket mycket mer att uppleva av turistattraktioner och sevärdheter i centrala Wien.
Så var det dags att hitta något ställe att övernatta. Med hjälp av Bordatlas hittade vi en perfekt ställplats för att göra Wien. Mitt i ett industri kontorsområde i en förort fanns denna välbevalkade och välutrustade Stellplats. El på alla platser, toa dusch, liten bar och en korvkiosk. Frukostbröd kunde beställas. Rejäl Tömningsplats och påfyllning av färskvatten.
Det fanns en riktigt bra Pizzeria resturan ett par kvarter bord, som de hade avtal med. God mat och bra servering. Det fick duga för kvällen.
Pendeltåg/tunnelbana in till centrum fanns 150m från porten, perfekt för att göra Wien.
Från vindistriktet vid Neusiedler See gick färden till Wien. Skulle försöka hinna med Schönbrunn innan degens slut. Efter vissa svårigheter att parkera hittade vi en plats efter en gata en bit ifrån. Då kom nästa överraskning. Man skulle betala parkering med biljetter som köptes i tobaksaffärer. Efter visst letande hittade vi en affär och fick till biljetten. Efter en rask promenad kom vi till Schönbrunn.
Slottet låg på andra sidan av en ringled som skapats vid mitten av 1800 talet. Kejsaren hade låtit riva stadsmuren och i stället bygga tunnelbana och ringled. Klokt när muren spelat ut sin strategiska roll, men tråkigt för historieätare.
Konstvetaren vid min sida var inte et dugg imponerad. Det var bara stort pompöst, jätteträdgård men saknade artistiska utsmyckningar. Det var inge idé att dröja sig kvar. Det fanns andra intressanta konstupplevelser inne i staden.
På huvudgatan hittade vi till slut en butik med producenten Geifing som fanns med i Falstaff och hade fått en stjärna. Det var mycket röda viner men vår favorit Pinot Noir fanns både som enklare, mer exklusiv och en mousserande Blanc de Blanc.
Den enklare Pinot Noiren var inte märkvärdig. Landauers röda lockade bättre. Den dyrare Cavallo 2009 var intressant, hade fått 93 p av Falstaff. Ett torrt matvin och fick åka med hem, kanske lite över budget 29€. Det var handplockade druvor, malolaktisk jäsning och lagring på Barique. Det mousserande vinet var intresssant att smaka men Peter Schandlers var bättre.
I vandringen runt Rust kom vi till Weingur Landauer som skyltade med priser för Pinot Noir. Det var öppet och måste testas. Vi blev väl mottagna av Herr Landauer som plockade fram sin Pinot Noir som var riktigt trevlig. Om man ser till priset var det ett fynd. Efter ett tag började han tala om den kraftiga hagelstormen som varit och hur det slog sönder druvorna. Utanför dörren mot gården hade han exempel på skadade klasar, hänger de kvar kommer sjukdomar som ett brev på posten.
Det blev en låda Pinot Noir, men innan vi kunde lämna var vi tvungna att prova Landauers specialité som var söta viner. Jag visade min Falstaff bok men han fanns inte med varför? Han tyckte informationen var för gammal redan när den trycktes, så han brukade inte skicka in viner till dem.
För övrigt kostade det inget att prova viner i Rust.
I oktober 2016 fick de sju guldmedaljer av International Wine Challenge IWC. En var för Pinot Noir.
Den första producenten son besöktes var Weingut Peter Schandl. Det som lockade var att de hade röda viner och Sekt. Peter tog själv emot och vi fick smaka såväl Sekt som en trevlig Pinot Noir 2011.
Sekten var en Pinot Noir Brut 2014 zero dosage gjord med traditionell metod. Fin musse, doft åt citrushållet och frisk syra.
Pinot Noir var trevlig fin doft av mogna druvor, torr passar bäst till mat.
